wickan78

Visst är de intressanta. Fotbollsspelare som slår igenom och tar oss åskådare med häpnad, för att sedan försvinna helt. Poff. Efter ett tag undrar vi vart de tagit vägen. Och ingen har något bra svar.

Vad vill jag då uppnå med denna inledning?
Jo, jag har tänkt att följa upp och granska fotbollsspelare som jag själv undrar, vart tog han vägen? Vad hände sen?

Först ut är ingen mindre än Salvatore Schillaci.



Salvatore Schillaci  var den stora överraskningen i Azeglio Vicinis VM-trupp 1990.  Roberto Baggio, Gianluca Vialli och Andrea Carnevale bedömdes på förhand ha större chanser att lägga beslag på forwardsplatserna än Schillaci.

Första matchen mot Österrike satsade Vicini på Carnevale bredvid självklare Vialli. Men det stod länge 0-0, trots stort italienskt övertag och många ögonbryn höjdes säkert när Vicini bytte ut Carnevale och istället släppte in den orutinerade Schillaci. Matchen mot Österrike var hans andra i den italienska landslagsdressen. Han kom in i den 74:e minuten och fyra minuter senare hade han gjort sitt första landslagsmål och Italiens segermål i den viktiga premiärmatchen.
Vialli och Carnevale fick dock förtroendet att starta även i den andra matchen mot USA. Även i den byttes Schillaci in i andra halvlek, dock utan att hamna i målprotokollet.
Italien var redan klara för nästa omgång inför tredje gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien och Vicini lät den oprövade duon Schillaci och Baggio inleda på topp. Utdelningen lät inte vänta på sig. Redan i nionde minuten gav Schillaci italienarna ledningen och även Baggio tackade för förtroendet genom att bli målskytt i matchen som Gli Azzurri vann med 2-0.

VM 1990 i Italien minns man i arrangörslandet som ”Le notti magiche de Totó Schillaci”. Totó Schillacis magiska nätter. För nu rullade den osannolika framgångssagan bara på för Schillaci, som nu blivit Totó med hela italienska folket. Inte bara hans sanslösa effektivitet framför mål utan hans intensiva uppenbarelse på planen, hans stirrande ögon och hetsiga gester älskades av landsmännen. Från Tjeckoslovakien-matchen och framåt gjorde Schillaci mål i varje match. Första målet i 2-0-segern mot Uruguay i åttondelen, enda målet i kvartsfinalsegern mot Irland, 1-0-målet i semin mot Argentina.

 Men där tog Italiens segersvit i hemma-VM slut. Argentina kvitterade och vann sedan efter straffar. Men i sagan om Salvatore Schillaci fanns ett kapitel kvar att skriva denna sommar med sina magiska nätter.
Det var i bronsmatchen mot England. Baggio hade givit italienarna ledningen i mitten av andra halvlek, men med bara 10 minuter kvar kvitterade David Platt. Fem minuter senare fälldes Schillaci av backen Paul Parker och Italien fick straff.
Salvatore Schillaci hade gjort fem mål i turneringen och inför bronsmatchen delade han ledningen i skytteligan med tjecken Thomas Skuhravy. Om han bara gjorde ett till skulle den ensamma segern i skytteligan med all säkerhet vara hans. Om det var därför han fick slå straffen är osäkert. Men han gjorde det och han gjorde det på samma sätt som kännetecknat hans spel i hela turneringen. Kraftfullt och bombsäkert. Italien fick ett brons i sitt hemma-VM och italienarna skanderade ”Schillaci för president”. Han kröntes med tituleringarna turneringens bäste målskytt och turneringens bäste spelare.
 
Efter straffmålet mot England blev det bara ett mål till i landslaget för Totó Schillaci, i en EM-kvalmatch mot Norge på Ullevål som italienarna förlorade med 1-2. Det var ett knappt år efter VM-succén. I ligan hade Schillaci kommit tillbaka med en helt annan status än innan VM. Plötsligt hade varenda mittback i Serie A honom som sitt främsta bevakningsobjekt. Man mot man-markering blev vardagsmat och dessutom förföljdes han av skador. Under de två säsonger som Schillaci spelade i Juventus efter VM blev det bara tio mål. Inför säsongen 1992/93 gick han till rivalen Inter. Då hade han inte spelat en landskamp på ett helt år och det visade sig att den träningsmatchen mot Bulgarien i Sofia blev den sista av hans blott 16 i italienska landslagströjan.
 
Det blev två år för Schillaci i Inter, men ingen succé. Skadorna fortsatte att förstöra för honom och målskörden i Inter stannade på elva mål. Det var som om hans berömda målsinne helt plötsligt runnit av honom.
 
Hösten 1994 skulle Salvatore Schillaci snart fylla 30. Inter ville inte ha honom längre och säkert tänktes tanken att helt sluta med fotbollen. Men Schillaci fick till slut möta en ny vår, även om den låg väldigt långt borta.
I slutet av 1994 debuterade han för Jubilo Iwata och blev därmed förste italienare i J-League. Och där hittade han tillbaka till sitt gamla målsinne. Skadorna fortsatte visserligen att störa men under sina säsonger i Jubilo gjorde han 56 mål på 78 matcher. Kanske inte några magiska nätter à la 1990, men han var fortfarande tillräckligt bra för att vara en av de största stjärnorna i Japan. 1999 slutade Salvatore Schillaci definitivt med fotbollen och flyttade tillbaka till sin barndoms Palermo. Där driver han nu en fotbollsskola för ungdomar. Vem vet, en dag kanske även han hittar en talang i ett gathörn.

Fakta Salvatore Schillaci
Född: 1 december 1964 i Palermo, Italien
Klubbar som proffs:
1982-1989: Messina 219 matcher – 61 mål
1989-1992: Juventus 90 matcher – 26 mål
1992-1994: Inter 30 matcher – 11 mål
1994-1997: Jubilo Iwata (Japan) 78 matcher – 56 mål
Landskamper:
1990-1991: 16 matcher – 7 mål

Kuriosa
Efter sin karriär som fotbollspelare har Salvatore Schillaci fört en ganska tillbakadragen tillvaro med sin fotbollsskola. Några undantag finns dock. Under 2005 deltog han i ett italienskt kändis-Robinson ”L’Isola dei famosi” tillsammans med ett tiotal andra italienska berömdheter av olika rang (ingen som är känd av gemene man i Sverige). Året dessförinnan hade han dykt upp i andra televiserade sammanhang, i en reklamfilm för det irländska ölmärket Smithwicks.