wickan78

För fem år sedan förälskade jag mig. Jag satt i lägenheten i Oslo tillsammans med mina sambos. Det var fotboll på TV. Atletico Madrid spelade och deras dåvarande målvakt sköt amors pilar på oss genom rutan. Det var kärlek vid första ögonkastet. Om mina vänners kärlek var äkta vet jag inte, men det var min.

German Burgos är från Argentina. Han kallas för El Mono, som betyder Apan. Karriären startade i Ferro Carril Oeste. 1994 gick han vidare till den argentinska storklubben River Plate. Fem år senare begav sig flyttlasset till Spanien och ön Mallorca. Det blev dock bara en säsong på semesterön för Burgos. Han tog sitt pick och pack tillbaka till River Plate. Men han gav inte upp sin proffsdröm. Två år senare, närmare bestämt 2001, skrev han på för Atletico Madrid. Och det var då jag fick upp ögonen för den argentinska målvakten. 
Vi satt alltså i TV-soffan och bevittnade när German Burgos fick ett stenhårt skott rakt på näsan, kepsen flög iväg, blodet forsade och han rusade ut och rev omkull den hårdskjutande motståndaren med straff som följd. Med en bomullstuss i ena näsborren räddade han straffen. Det var då jag aktivt började följa honom.

2003 var han tvungen att lägga handskarna på hyllan. Anledningen var att han drabbades av cancer. Samma år gjorde han en lyckad canceroperation. Vad han gör idag har jag ingen aning om. Men jag hoppas verkligen han mår bra. Tack vare att han bjöd på otroligt många skratt önskar jag honom allt gott.

Lite kuriosa är att han älskar musik. Samtidigt som han spelade fotboll på hög nivå var han även trummis i ett hårdrocksband. Favoritbandet är Rolling Stones.
Han har sagt väldigt många härliga saker. Jag har plockat ut en godbit. "Med mitt utseende skulle jag aldrig kunna spela i Real Madrid".

Fem minuters mörker på planeten jorden. Tanken var att planeten skulle få andas ut. En fransman var det som kom på den goda idén. I Frankrike är människorna tydligen måna om våran planet. Dom är duktiga, fransmännen. Det var tydligen mörkt i Frankrike, under fem minuter. Well done.
Här i Sverige skiter vi i vårat runda jordklot. Jag befann mig på Ljungskile folkhögskola igår. Folk hade satt upp lappar stora som planscher för att påminna alla om att släcka ljuset klockan 19.55. När klockan var 21.00 frågade Martin mig när det var som vi skulle släcka ljuset. Givetvis hade vi alltså glömt den gemensamma vackra världshändelsen. Det hade de tydligen gjort i Trollhättan också. Där släcktes inte en enda lampa, säger Aftonbladet. Aftonbladet är duktiga. Men det är en helt annan sak. Alltså. Summa sumarum. Sverige är dåliga och Frankrike är bra, enligt Aftonbladet.

Tänk att det fanns människor som sa att Zlatan var trams.
Dom hade fel, vi hade rätt. Du är den bästa vi nånsin sett.
Raderna är tagna från "Zlatan låten". Jag tänker på Robert Laul när jag hör den delen av texten. Det är inte konstigt att Zlatan dissar Aftonbladet. Tröttsamma spekulationer hela tiden. Som om det var en skräll att "Ibra" tackade nej till vänskapslandskampen mot Egypten. Det är dags att Robbie Lauler, som han kallar sig själv för i sin blogg, slutar hetsa vår Superswede.

Massmedia. Det är vad jag sysselsätter mig med nu för tiden, förutom att blogga då. Massmediekunskap är intressant men ack så jobbigt. Vi har fått en mängd frågor som ska besvaras och vara inlämnade på måndag morgon. Jag är inte direkt van med den typen av studerande. Man blir nog lite bortskämd på den här utbildningen. Så mycket praktiskt och roligt arbete. Passar mig bra. Och tur är väl det. Två höjdpunkter som jag blickar fram emot är praktiken, på GP, och repotageresan till Amsterdam.

Av någon konstig anledning tänker jag på Christer Fuglesang. Vad hade hänt om han var uppe i rymden igår? Hade han kört vilse?
Om tio minuter öppnar matsalen. Så jag säger som Adam Strandman. Mat!

Johnny Winter, Fleetwood Mac, Jimi Hendrix, John Lee Hooker, BB King, Eric Clapton, Jonny Lang, John Mayall, Muddy Waters, Alice In Chains, Audioslave, Faith No More, Guns N’ Roses, Iron Maiden, Kiss, Led Zeppelin, Manowar, Metallica, Ozzy, Sabbath, Queens Of The Stone Age, Rage Against The Machine, Skid Row, Soundgarden, Whitesnake, Wolfmother, The Bends, Imanu él, Grateful Dead, kent, Ani Di Franco, Hullers, Björn Afzelius, Animals, Arctic Monkeys, Backyard Babies, Bad Cash Quartet, Beatles, Jayhawks, Golden Smog, Blind Melon, Blå Tåget, David Bowie, Johnny Cash, Box Tops, Broder Daniel, Kelly Family, Kate Bush, Placebo, Caesars, Cardigans, Peter Gabriel, Clash, Leonard Cohen, Coldplay, Counting Crows, Cranberries, Creed, Creedence, Sheryl Crow, Cure, Ulf Dageby, D.L.K, Lars Demian, Depeche Mode, Neil Diamond, Dire Straits, Doors, Bob Dylan, Eagles, Ebba Grön, Echo & The Bunnymen, Eldkvarn, Eskobar, Faces, Marianne Faithfull, Foo Fighters, Simon & Garfunkel, Gasolin, Gerry & The Pacemakers, David Gray, Green Day, Ted Gärdestad, Ben Harper, Hellacopters, Håkan Hellström, Hives, Anna Stadling, Hoola Bandoola Band, John Holm, Imperiet, Barn, Grace, Jefferson Airplane, Emil Jensen, Jethro Tull, Jewel, Johan Johansson, Magnus Johansson, Jack Johnson, Janis Joplin, Joy Division, Kinks, Knife, Emmylou Harris, Laleh, Peter Lemarc, Daniel Lemma, John Lennon, Granada, Magnus Lindberg, Live, Ulf Lundell, Lynyrd Skynyrd, Ola Magnell, Mamas & Papas, Janne Önnerud, Dave Matthews, John Mayer, Maria McKee, Melody Club, Katie Melua, Mew, Lisa Miskovsky, Joni Mitchell, Mogwai, Moneybrother, Van Morrison, Morrissey,  Mörbyligan, Gianna Nannini, Nationalteatern, Nina Rochelle, Nirvana, Noice, Heather Nova, Totta Näslund, Oasis, Paus, Pearl Jam, Britta Persson, Kristofer Åström, Tom Petty, Pink Floyd, Placebo, INXS, Pogues, Iggy Pop, The Stooges, Queen, R.E.M, Radiohead, Ramones, Lou Reed, Rolling Stones, Timo Räisänen, Sigur Ros, Smashing Pumpkins, Smiths, Sounds, Soundtrack Of Our Lives, Bruce Springsteen, Steppenwolf, Stone Roses, Strebers, Stefan Sundström, Tages, Ten Years After, Anna Ternheim, The Ark, Westboys, Thåström, Imperiet, U2, Velvet Underground, Jojje Wadenius, White Stripes, The Who, Lars Winnerbäck, Yardbirds, Neil Young, Sophie Zelmani, Kalle Baah, Cornelis Vreeswijk, Joss Stone, Chris Cornell, T.L.K, Postgirobygget, The Kids, Bob Marley, Minor Majority.

Jag har definitivt glömt någon i all hast.

Hat flyter i mina vener. Det fullkommligt kryper i kroppen på mig. Anledningen är Grammisgalan, som sänds på tv4 i skrivande stund. Fan alltså, har svensk musik alltid varit så här dålig? Om inte, vad hände liksom? 

Härmed lovar jag mig själv att aldrig, och då menar jag fan aldrig, se på ett intressant tv - program tillsammans med folk som är obrydda eller i mitt tycke okunniga.

Det var en liten avstickare. Nu tillbaka till Grammisgalan. Carina Berg, Mando Diao, Snook, Veronica Maggio, Martin Stenmark, Sanna Bråding, BWO, Basshunter och Sunblock. Alla dessa varelser får mig att vilja spy, skrika, slå och bara hata. Samtliga har de förpestat ett av mina allra största intressen, musiken. Må de alla hava olyckliga musikkarriärer. Det kanske inte är programledarnas fel att de leder tillställningen? Men riktigt usla är de. Och riktigt irriterad blir jag bara jag bevittnar deras prestation, om jag nu kan kalla det så?

När Magnus Hedman gick till en av världens mäktigaste klubbar, Chelsea, var det många som höjde på ögonbrynen. Medan större delen av svenska folket skakade på sina huvud åt övergången så gick Hedman själv runt med sitt drygt självgoda leende. Övergången hausades snabbt upp i Sverige, vilket förmodligen var Hedmans förhoppning. Att Magnus Hedman älskar uppmärksamhet är ingen hemlighet. Han har alltid velat vara i centrum. Jag minns för ett par år sedan när han var gäst i Sen kväll med Luuk. Det var samtidigt som det svenska fotbollslandslaget var samlade i Stockholm. Programmet gick ett par dagar innan en viktig landskamp. Där satt då Hedman tillbakalutad i studion med det där leendet. När Kristian Luuk frågade Hedman om vem han umgås med i landslaget, var han inte sen med att svara.
"Ja, vi e ju några stycken som brukar umgås. Men mestadels är det jag och Henke som brukar hitta på saker".
Säkert Hedman. Vilket ljug. Varför? Jo, för han vill vara bland de största. Och han vill att folk ska tro att han är omtyckt. På morgonen efter han suttit hos Luuk och berättat om sig själv var det dags för hotellfrukost med landslaget. Givetvis hade alla landslagsspelarna suttit bänkade framför tv:n, kvällen innan, och tittat på Sen kväll med Luuk. När Hedman kommer ner till frukosten höjer Henke Larsson sin röst med en uppmaning till sina bordskamrater. "Kan ni akta er, jag vill sitta med min kompis Magnus Hedman".

Som bekant försvann Hedman från fotbollen, för ett tag. Men med hjälp av fotbollskunnande och smidiga danssteg var han en ständig åkomma i rampljuset.
Som det kanske märks är jag inget stort fan av Magnus Hedman. Därför var det inte långt i från att jag spydde galla när Chelseas intresse för honom nådde den svenska journalistkåren. På sportspegeln kunde man se honom komma upp från en rulltrappa med sitt leende. Jag kunde hålla med om att övergången kom som en chock och att det var, lite, häftigt. Men han blev värvad som fjärdemålvakt. Självklart visste Hedman att han skulle bli oerhört uppmärksammad under en längre tid.

Det var då det hände. Precis när jag var som mest irriterad. Magnus Hedman fick smaka på sin egen medicin. Att han en gång i tiden ville vara god vän med Henke Larsson slog tillbaka på honom. Och det är därför Magnus Hedman, förmodligen, hatar Henke Larsson.

När ryktet om att Henke Larsson var på väg till Manchester United startade, hände något. I takt med detta blev inte Chelseas, svenska, fjärdemålvakt lika intressant för den svenska journalistkåren längre. Plötsligt var det Hedmans låtsaskompis som stal all uppmärksamhet. Att Henke gör bra i från sig i Manchester United det vet vi. Men vad fan gör Hedman i Chelsea?
Men det är klart. Han kan ju alltid ta på sig dansskorna igen.

Anledningen är att jag gjort klart med praktik. Jag kommer att vara på GöteborgsPostens sportredaktion.

Jag är riktigt nöjd med att få göra två veckors praktik på sveriges största morgontidning.