wickan78

Jag tycker att vi betalar en jävla massa skatt för en jävla massa saker som vi kanske inte alltid har så stor användning av, och det är inte bra. Jag tycker också det känns som att jag har ganska dålig insyn i vart pengarna tar vägen, hur mycket som försvinner på vägen, etc. Jag tycker inte det känns kul att veta att mina skattepengar går till smörgåsätande flottister som får fria hemresor på SAS, förslappade vaktmästare som får betalt för att pilla näsan och se på TV, JAS-plan som störtar om man trycker på fel knapp och politiker som åker på utvecklingsresor till Barbados. Inte heller är det kul att bli bemött av sura skatteverksreceptionister som hatar sina jobb värre än pesten bara för att man är en jobbig kund som vill veta hur skatten fungerar. Och ändå känns det som att mina exempel bara är kaffepengar i det stora hav av sedlar som den svenska staten torkar stjärten med efter frukostkaffet på Rosenbad. Varför ska jag betala vägskatt när jag inte har en bil, och när bussresorna kostar mer än den bensin som hade förbrukats om jag hade haft råd att ha en bil? Och varför har jag inte mer än 160:- om året i pension trots att jag har betalat tiotusentals kronor i skatt? Det är CP. Dessutom tror jag att ansvarskänslan mellan människor minskar i ett land som har höga skatter. "Varför bry sig om grannen när staten tar hand om problemen". Man behöver varken bry sig om sina medmänniskor eller sin omgivning när det finns myndigheter som gör det. Det emotionella ansvarsklimatet blir kallare. Det är några nackdelar med systemet som det ser ut nu.

Fördelar med dagens system är att alla kan känna sig trygga. Man kan (eller kunde) i princip vara hur gammal, trött, slapp, skadad, omotiverad, outbildad och alkoholiserad som helst, och ändå käka tårta sju dagar i veckan tack vare det sociala skyddsnätet. Man behöver inte kämpa sig fram genom livet, tvingas lära känna sig själv och hitta en nisch där man har talang att lyckas. Nej, man kan slappna av, ta det lugnt och glida in på ett halvtråkigt jobb som man hatar mer än sin egen oförmåga till att hitta något bättre. I min naiva önskestat har medborgarna större inflytande över hur skattepengarna portioneras ut. Skatten är lägre, och den som inte vill betala skatt till den statliga myndigheten för kronjuvelernas bevarande behöver heller inte göra det. Den som inte trivs på sitt jobb ska ha möjlighet att på ett enkelt sätt byta med någon annan, och den som kommer på en ekonomiskt gynnande lösning för det statliga maskineriet skall också belönas proportionellt i förhållande till den vinst som görs. Det kommer att sporra innovativa människor till att arbeta ideellt med lösningar som ger alla mera pengar i slutändan. Onödiga undervisningsämnen, som till exempel syslöjd, ersätts med ämnen där man får lära sig saker som man faktiskt har användning för på 2000-talet. Typ, hur man hittar ett jobb, hur man får jobbet, hur man startar ett företag, betalar sina räkningar (över internet), tar bort ett datavirus, reklamerar en trasig produkt eller löser en konflikt på arbetsplatsen.

I min önskestat kommer alla dessutom påtvingas möjligheten att engagera sig som fadder för någon som inte har lyckats så bra i samhället. På så vis får de som har det svårt en personlig kontakt och hjälp till integration. Brottslingar kommer att fungera som kunskapskällor i förebyggande arbete mot framtida brott istället för att låsas in. Barn kommer på ett tidigt stadium att få bättre möjligheter att utveckla sina talanger och sitt intellekt. Samhällets smartaste och kunnigaste invånare kommer att arbeta som SYO-konsulenter/livscoacher som hjälper folk att ta vara på sina dolda begåvningar. Våldsspel på datorer kommer att förbjudas eftersom det gör människor avtrubbade, och jag kommer att vara diktatorn som ser till att allt flyter smärtfritt.